Camilla och jag är igång med vår podd igen. Första avsnittet efter vårt uppehåll, har vi döpt till ”föda i balans”. Vi hann inte komma in på området så mycket, för det kom en liten och skrikande Bente emellan. Det vi hann prata om kan ni lyssna på här…
Därför tänkte jag lägga ut orden kring ämnet här istället.
Att föda barn var verkligen livets hittills coolaste prestation 😉 Häftigt och skrämmande på samma gång. För mig var det skrämmande för att det var första gången, och kanske framförallt skrämmande för att jag såklart ville att allt skulle gå bra. För både Bente och för mig själv. Jag är tacksam över att bo just där vi bor, med närhet till förlossningssjukhus och med fantastisk vård.
I mitt fall gick det undan och hade vi haft längre till sjukhuset hade det blivit väldigt jobbigt. Jag som innan hade tänkt att det skulle vara lugnt och ingen stress över att ta sig in till förlossningen. Det visade sig istället vara tur att Emil var hemma och vi kunde åka in direkt när vattnet gick.
Häftigt att sedan följa kroppen, den bara vet vad som ska göras. I början av förlossningen fick jag panik, allt rivstartade och när jag helt plötsligt insåg att detta är inget jag kan välja att ge upp, utan jag MÅSTE verkligen fortsätta och ta mig igenom. Då blev jag rädd för en stund. Jag kände instinktivt att det kommer ALDRIG gå.
Då kom alla mina år som elitidrottare till användning, att kunna vända tankar och istället för att låta känslorna ta över, vända dom till något konstruktivt. Påverka det du kan påverka, i detta fallet andas och låta kroppen göra sitt.
Att ha Emil vid sidan av mig, var verkligen mer betydelsefullt än jag trott innan. Även om han mest bara var där och typ gav mig vatten. Så var det otroligt skönt att veta att han fanns i rummet och vid min sida hela tiden.
Dessutom hade vi ett grymt team, även om jag är van och tränad till att känna in min kropp, så har jag ju aldrig fött barn tidigare. Deras kompetens och stöd var grymt att ha, någon som styrde och guidade oss igenom hela förloppet.
Tydligt och med värme. TACK!
Min graviditet gick verkligen smidigt och det var bara första tidens illamående och trötthet som var jobbig, jag kunde träna på i stort sett hela graviditeten med undantag den första perioden. Jag anpassade såklart efter kroppen. Eftersom jag är van vid att träna, kändes det rätt för mig att hålla igång hela perioden. För min del blev det mycket Yoga och lite lättare styrketräning. Ganska mycket yin yoga mot slutet, något jag definitivt hade nytta av under förlossningen. Att kunna andas och släppa taget.
När jag ser tillbaka på allt, så är jag otroligt tacksam över att jag fått uppleva både en graviditet och förlossning. Att allt gick bra och vi alla mår bra känns fantastiskt. Redan när jag låg på BB kände jag att detta vill jag definitivt göra igen. Eller kanske inte helt sant, då tänkte jag inte definitivt, snarare att jag kan nog klara att ta mig igenom detta en gång till.
Känns som att alla förberedelser och tankar mest handlade om förlossningen, hur den skulle bli. Alla kontroller på MVC var såklart fokuserade på graviditeten. Jag var otroligt nyfiken på förlossningen, på hur det skulle kännas och HUR ont det egentligen skulle kunna göra. Vi försökte tänka på att livet som kommer efter förlossningen, att det är då utmaningen börjar på riktigt. Men för oss var det för långt bort. Att vi skulle ha en liten bebis att ta hand om, det har knappt gått in nu 😉
Vi förstod definitivt inte hur intensiv den första tiden skulle vara, underbar och galet påfrestande på samma gång.
Nu är Bente två månader och allt känns så mycket mer under kontroll, nu är det inte bara amning hela dagarna. Nu börjar istället en liten person utvecklas mellan alla blöjbyten 😉
Att utmaningen precis har börjat är tur att vi ännu inte har insett 😉 Just nu är vi bara lyckliga över att få vara en liten familj.
Aningen tröttare än tidigare är vi också…
