Okej -Nu har jag alltså gjort min sista tävling som höjdhoppare…

Oj

?

Hur det känns?

Som kloka och underbara fd höjdhoppskollegan Mehdi sa -”alla frågar hur det känns NU, jag kommer inte fråga dig det, jag frågar dig igen om ett tag. För just nu känns ju allt som det brukar efter sista tävlingen på säsongen.”

Och det är så sant, det känns ju typ som vanligt… inget nytt. Inte ännu, för efter sista tävlingen på säsongen är det alltid tid för lite vila. Efter den, drar träningen i gång igen och vardagen i friidrottenshus rullar på som vanligt.

Jag tänker att jag snart ska ta ett snack med Per, om nästa veckas träningsupplägg…

Men nu kommer det inte hända, och hur allt kommer att kännas det får jag väl se? Just nu är jag glad, glad över att ha fått göra ett sista mästerskap. Att ha fått den chansen. Så tacksam, att jag nästan får en tår i ögat, nu när jag tänker på det!

Inte för att själva tävlingsmomentet var magiskt, för det var fruktansvärt (båda hälsenorna smärtade, och formen som kändes helt fantastisk, kunde jag inte utnyttja över huvudtaget) men hela inramningen. Att få uppleva alla känslor som kommer och tar över kroppen, att få ett riktigt avslut i landslaget. Det är självklart många nya ansikten, men även några gamla kvar. Att få dela det med några av de personer som jag delat många underbara friidrottsminnen med, det var och kändes så härligt. Att Sanna och jag dessutom båda gjorde vår sista tävling var en fin känsla. Att få dela den med någon som förstår och går igenom samma… Häftigt.

Självklart hade det varit härligt att få göra några sköna hopp på det… men på något sätt blev det liksom det ultimata tecknet på att jag har gjort mitt på höjdhoppsbanan! Min kropp vill inte vara här. Hela kroppen bara skriker åt mig – TA mig härifrån, NU! Tillslut har mitt envisa jag äntliga lyssnat till kroppen. Och så småningom kan jag kanske börja att känna mig stolt över mina prestationer 😉

Jag har redan glömt känslan från kvalet i alla fall… förutom känslan att hela familjen och Emil satt på läktaren och hejade. Så fint, att de var med och delade denna helgen med mig.

Det hade inte varit desamma om ni inte åkt med! Så tack från hela mitt hjärta till er, inte bara för att ni kom och hejade denna helgen utan för att ni funnits och stöttat mig igenom ALLT! Att jag alltid har fått vara ”bara” Emma.

Och tack till Per, som har försökt att få ihop min trasiga kropp. Att försöka lägga upp träning till någon vars kropp bara pajar hela tiden. Vilken utmaning och så grymt du gjort det! Tack snälla för att du har trott på mig. Mycket mer än vad jag har gjort många gånger 😉

Tänk vad spännande… vad händer nu?

Det som händer allra först, på min första dag som riktig höjdhopps-pensionär, är ett besök i Friidrottenshus. Kommer inte därifrån, ska spela in en intervju med P4 Göteborg om min karriär.

Får se hur det går… känner mig lite känslosam 😉