Hemkommen igen, men här kommer några bilder från sista gången i Trinec (känner mig ganska säker på att jag inte kommer återvända just hit)

Här har det bjudits på så många roliga tävlingar, en utav de bäst ordnade av höjdhoppsgalorna… men utöver tävlingsbanan är det inte mycket som händer, eller?

 

Förutom några få knallfärgade hus, så ser det mest ut såhär. Gråa skalor…

Snö och solsken. Vackert väder att promenera runt i kvarteret och komma bort från hotellväggarna. Få andas lite frisk luft, annars blir jag knäpp. Man vet tillslut inte vart man är…  eller varför man är där man är.

Några som hade byggt en snögubbe, som sakta höll på att smälta bort i solskenet.

Någon som tyckte jag var spännande, eller luktade och såg annorlunda ut?  Fick mig första utskällningen för dagen…

Gödselbilen bjöd på lite action… och stank!

Första gången jag var här, så hittade jag till denna bondgården… ingen människa i närheten. Bara massa kor, katter och en hel drös med små söta kattungar. Älskar kattungar, finns ju inget sötare… så jag blev såklart fast och mös med dom.

Året därpå var jag såklart tvungen att titta förbi igen, då hittade jag inga kattungar, istället träffade jag kalvarna. Som jag kunde kela lite med! Så söta dom med, och de charmade mig minst lika mycket som kattungarna.

Och såklart var jag nyfiken på vilka söta djur jag skulle få träffa denna gången!

Några katter bland alla hö-balar.

Några kor och ett gång fåglar som övervakade från håll.

 Några kalvar hittade jag också…

Då dök plötsligt en utav bönderna upp, från ingenstans! Och jag fick mig en rejäl utskällning på tjeckiska, antar av tonen och blicken, att mitt besök inte var uppskattat. Snoret rann från bondens nästa och saliven yrde från munnen… jag bad lite försiktigt om ursäkt, vände mig om för att kvickt ta mig därifrån, hann precis lämna området när jag fick ytterligare en utskällning av damen på gården!

Tre utskällningar på en halvtimmes promenad, det är nog rekord!

Därför känner jag mig klar med Trinec och definitivt dess bönder 😉